RECENSION Den moderna kärlekshistoriens förlopp – med allt vad det innebär av bakslag, omvägar, ömhet, obehag och pinsamheter – utforskas i maklig takt i den här romantiska komedin från Judd Apatow, som Netflix beställde två säsonger av på en gång.
Det handlar om Gus (medskaparen Paul Rust) och Mickey (Gillian Jacobs), som båda är på väg ut ur riktigt dåliga förhållanden när vi träffar dem.
Den lite nördiga och passivaggressive Gus påminner om en ung Woody Allen, och jobbar som privatlärare åt en osnuten barnsitcomstjärna.
Mickey, som jobbar med ett rådgivningsprogram i radio, har missbruksproblem och självdestruktiva tendenser.
De är två osäkra, irriterande men älskvärda personligheter med fel och brister, som inte nödvändigtvis är bra för varandra men ändå finner en sorts tröst i den otippade vänskap som långsamt utvecklas till någonting mer.
”Love”, som hör hemma i det fack som numera populärt kallas för ”anti-romcom”, är rolig, charmig, ärlig och välcastad – från huvudrollerna (speciellt Jacobs är suverän) och hela vägen ut bland kufarna i birollsgalleriet.
Men vad ”Love” däremot saknar, är en röst som i dagsläget känns speciellt originell.
Det mesta – från de självupptagna, hopplösa urbana typerna som kämpar med att få grepp om hur dejting, kärlek och livet i största allmänhet fungerar, till den väldigt specifika Los Angeles-känslan, inblicken i showbiz-industrin och den aviga genanshumorn som får en att skruva på sig – känns igen. Väl. Från serier som ”You’re the worst”, ”Togetherness”, ”Girls”, ”Transparent”, ”Master of none” – samt flertalet Apatow-filmer.
Det finns mycket att tycka om i ”Love”. Men känslan av déjà vu är påträngande.

Tre mycket starka plus dock.