Som polisserie är ”Springfloden” undermålig. 

Men som såpa och saga är den utmärkt.

Jag träffade ett par vänner häromkvällen som hade börjat titta på SVT:s thrillerserie ”Springfloden” men gett upp efter ett par avsnitt. ”Den visade en så klyschig bild av hemlösa”, sa de. ”Huvudpersonen är fruktansvärt irriterande”, lade de till.

Jag höll med dem om allt de sa, men försvarade serien med att den är förbaskat underhållande.

Är man ute efter realism och trovärdighet så finns det förvisso en uppsjö av serier som slår ”Springfloden” på fingrarna. Men jag väljer att se serien som en färgglad såpa. I en sådan SKA karaktärerna vara överdrivna och klyschiga, och som tittare har man överseende med logiska luckor och bisarra vändningar. Fast det är klart, hade polisarbete utförts på sådant sätt som i serien hade vi alla behövt oroa oss.

Jag ser också serien lite som en saga. Även i sagor är karaktärerna övertydliga. De goda är väldigt goda, de onda jätteonda och nyanserna däremellan är få. Och så kan det finnas en narr, som i ”Springfloden” representeras av Johan Widerbergs ”Minken”, den storskrytande gamle tjallaren med ett hjärta av, om inte guld så åtminstone förgyllt silver. Widerberg tar sig an sin rollfigur med så mycket glädje och entusiasm att ”Minken” allena är värd tv-avgiften.  Det är också kul att se Kjell Bergqvist i en så, för honom, ovanligt nedtonad roll.

Så om ni också har avfärdat ”Springfloden” som thriller- och polisserie, ta på er såpaglasögonen och ge den en chans till.

I morgon tittar jag på de senaste avsnitten av ”Girls” och ”Togetherness” på HBO Nordic och kastar kanske även ett öga på säsongsstarten av ”Vem bor här?” i SVT1 klockan 20.00.

Skratt

Skidskytte-legendaren Björn Ferry var ingen stjärna på tävlingarna men hans humor och distans behövs i ”Mästarnas mästare”.

 

Tårar

Det var rörande att se baskethjälten Kicki Johansson bli rörd av filmen om sig själv i samma program.