Hon är världens suraste och elakaste.
Och alldeles, alldeles underbar.
Häxan Surtant är en modern svensk klassiker.
Det är inte allas grej. Men ibland är det så förbaskat skönt att få vara elak. Att leva ut sitt nesligaste, svartaste mest småaktiga jag. Om så bara för en stund. Sen kan man vara en normal och välfungerande samhällsmedborgare igen. Men det där sura, nesliga bara måste ut ibland.
Det är bara en av anledningarna till att ”Häxan Surtant” (Som SVT nu börjat visa igen från början) är så fantastiskt.
Häxan, fenomenalt spelad av esset Katrin Sundberg, är världens suraste och elakaste. Hon är självisk, småaktig och bryr sig bara om sig själv. En perfekt grogrund för humor, redan där. I Sundbergs skickliga händer blir Häxan inte bara en komisk figur med perfekt tajming och underbart dräpande repliker. Som i fallet med många klassiska barnprogramsfigurer finns det något väldigt pedagogiskt även här. Naturligtvis slår elakheterna tillbaka mot henne själv, och innerst inne är ju att få vara med och leka det enda hon verkligen vill. Och att någon ska gilla henne. Men eftersom hon är surast och elakast i hela världen skulle hon aldrig erkänna det. Tvärtom säger hon att hon älskar hon att vara ensam, sura och fundera ut elakheter.
I ”Häxan Surtant” har man skapat en modern svensk klassiker.
Katrin Sundbergs ovanligt komplexa figur är lätt att älska för både barn och vuxna. Som källa till skratt, som varnande exempel eller negativ förebild.
Jag är glad att hon finns.

Till sist, för er som möjligen missat:
Slutscenen i säsongsfinalen av ”The walking dead” (Kanal 9 Play) är årets starkaste, svartaste och jobbigaste tv-minuter. När eftertexterna väl rullade så kunde jag inte tala på säkert en timme. Som att bli sparkad i skrevet av en häst. Så kändes det.
Låt inte mig hindra er från att se det som en rekommendation.
Söndag kväll tittar jag på ”Outlander” (Viaplay).