”Helvetet har inget raseri likt en försmådd kvinna”.

Den William Congreve-parafrasen är mottot för den här snaskiga och absurda, visserligen ganska underhållande men definitivt ofräscha brittiska dramaserien i fem delar, om en läkare (Suranne Jones) vars perfekta tillvaro rämnar när hon får nys om sin makes (Bertie Carvel) otrohet.

Människan, som ska föreställa en intelligent kvinna, tappar så att säga all vett och sans, och pendlar mellan att vara en total mes och en hämndlysten galning som smider de mest korkade av planer. Och det som retar mig mest med den här serien är att den tycks tro – och också verkar ha lurat i en del brittiska tittare och tyckare – att den på något sätt är feministiskt medveten, och handlar om en så kallad ”stark kvinna”. När den i själva verket spelar i händerna på alla gamla mossiga uppfattningar om kvinnor som definieras av sina män, som bryter ihop och stannar kvar och hoppas, som hämnas och ger sig på ”den andra kvinnan”, i stället för att bara göra processen kort, bryta upp och gå vidare med värdigheten i behåll.

Man blir nästan förbannad.

 

Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv