Mike Colter är Luke Cage. Mannen med övermänsklig styrka och oförstörbart skinn som vi fick bekanta oss med redan i Netflix föregående Marvel-serie ”Jessica Jones”.

 

Nu har han flyttat från Hell’s Kitchen till Harlem, där han försöker ligga lågt. På dagarna sopar han hårtussar på den lokala faderfiguren Pops (Frankie Faison) frisörsalong och på nätterna står han i disken på nattklubben Harlem’s Paradise. Men när klubbens ägare – Harlems överstegangster Cornell “Cottonmouth” Stokes, som är storhetsvansinnet personifierat – blir rånad på varor träffar skiten fläkten, och Cage tvingas kliva fram ur sin anonyma tillvaro och dra på sig hårdhandskarna för att ställa saker till rätta.

 

Den motvillige, av inre konflikter plågade hjälten, som är människa i första hand och superhjälte i andra, men bestämmer sig för att använda sina unika förmågor för att skydda de som behöver det när onda krafter hotar grannskapet.
Netflix tredje Marvel-serie må dela ryggrad och serieuniversum med sina föregångare – men precis som ”Jessica Jones” hade en annan ton än ”Daredevil”, känns ”Luke Cage” helt och fullt som en egen skapelse med en unik stil och atmosfär.

 

Där ”Daredevil” är mörk i ordets alla bemärkelser och bjuder på avancerade slagsmålsscener och inslag av gruvligt våld, och där ”Jessica Jones” är noir med något att säga om samtycke, sexuella övergrepp och psykologisk terror, är den här historien om en superstark, skottsäker svart man i Harlem någonting helt annat. Nämligen en skopa urbant läcker blaxploitation-doftande 70-talsnostalgi med ett soundtrack fullt av hiphop, funk och attityd, en skopa gatuskildring med drag av ”The wire”, och – mot bakgrund av Black Lives Matter-rörelsen och det som händer i USA just nu – kanske framför allt den mest socialt och kulturellt angelägna och medvetna superhjälteproduktion vi sett hittills, berättad ur ett afroamerikanskt perspektiv där hudfärgen verkligen får spela roll.

 
Mike Colter är vansinnigt karismatisk och slående cool som den rättfärdige och tystlåtne, fysiskt björnlika men på insidan trasiga Cage, vars tragiska bakgrundshistoria vi får ta del av i det fjärde avsnittet. Och birollscasten är genomgående urstark, med ”House of Cards” Mahershala Ali som den lösa kanonen Cottonmouth, Alfre Woodard som Mariah Dillard – korrupt politiker och Cottonmouths kusin och partner i skumrask – Simone Missick som polisen Misty Knight och ”Sons of Anarchys” Theo Rossi som ett riktigt ruttet äpple som har en historia med Cage.

 
Har serien en svaghet är det historiens tendens att ibland dra benen efter sig och ta vad som verkar vara onödiga omvägar. Men det övergripande intrycket i de första avsnitten är ändå att det här är en resa väl värd att hänga med på även när den går långsamt.
För det lutar åt att ”Luke Cage” blir det bästa vi har sett från Marvel hittills. I både film- och tv-väg.