På allmän begäran: ”Gilmore girls” är tillbaka. Om mamman och dottern, tillika bästa väninnorna, Lorelai och Rory Gilmore, i den pittoreska, småknasiga småstaden Stars Hollow, Connecticut.

Netflix har skakat liv i denna 00-talets kanske mesta feelgood-serie, och serverar nu fansen fyra 90 minuter långa, extremt publikfriande avsnitt. Ett för varje årstid.

För att få se de två första delarna – vinter och vår – har jag skrivit på årtiondets förmodligen ängsligaste förbudslista från Netflix, och därmed förbundit mig att i princip inte säga någonting om någon eller något.

Så jag nöjer mig med att säga så här:

Rorys (Alexis Bledel) journalistkarriär går inte spikrakt. Och hennes kärleksliv ska vi inte tala om (bokstavligt talat alltså, eftersom jag inte får).
Lorelai (Lauren Graham) bor tillsammans med Luke (Scott Patterson) och har fortfarande ett komplicerat förhållande med sin mamma Emily (Kelly Bishop) – som i sin tur försöker hitta fotfästet igen efter förlusten av sin make Richard (det kan inte vara en spoiler eftersom Edward Herrmann, som spelade honom, dog för två år sedan).

Mycket mer behövs kanske inte sägas heller, eftersom vad som händer i den här comebacken förmodligen är mindre viktigt än att den händer, att Amy Sherman-Palladino är bakom spakarna igen och att de flesta gamla favoriter dyker upp på ett eller annat sätt.

För ”Gilmore girls: A year in the life” är framför allt fyra påsar nostalgiskt fredagsmys för fansen – som garanterat ger dem sockerkicken de tarvar utan att vare sig vara en besvikelse eller överträffa några förväntningar.

Dialogen går i 180, popkulturella referenser droppas, snabbmat inmundigas och kaffe dricks som om det vore 2002 igen.

Bäst är scenerna mellan Lauren Graham och Kelly Bishop. Sämst är den för långa speltiden per avsnitt, som hinner göra karaktärernas jobbiga sidor för uppenbara och påminner åtminstone mig om varför jag aldrig älskade ”Gilmore girls” till att börja med – och förhållandet till tiden som har passerat.

 
Att kvinnorna Gilmore är som uppväckta ur en kryogenisk sömn och direkt faller tillbaka i gamla hjulspår från 00-talet är en sak – men att dialogen, skämten och tidskänslan överlag har en daterad andedräkt är en annan.

Fast, å andra sidan, är det kanske just det som är meningen. Att fansen ska få komma tillbaka till ett Stars Hollow som fortfarande känns mysigt och tryggt eftersom tiden har stått stilla där.