Netflix har använt sig av en lite annan sorts marknadsföring för att skapa surr kring sin senaste originalserie – ”The OA”.
Taktiken har varit att få i gång snacket genom att själva säga så lite som möjligt, så sent som möjligt.

 
Det var i måndags som Netflix började twittra de kryptiska raderna ”Har du sett ljuset?”, ”Har du sett mörker?” och ”Har du sett döden?”, följt av korta videor på en ung kvinna på väg att hoppa från en bro. Strax därpå damp en trailer plötsligt ner, i sällskap av premiärdatumet 16 december och några rader fåordig information om vad ”The OA” handlar om.

O, ett mysterium, skulle vi tänka.
Och visst nappade det på nätet, där skribenter genast började trumpeta ut att detta skulle bli mumma för ”Stranger things”-fans.

Men håll era hästar, är mitt tips till alla som håller på att gå i gång på alla cylindrar.
Visst är ”The OA” – vars åtta avsnitt ligger ute på Netflix nu under kategorin ”sinnesvidgande” – ett nytt småstadsmysterium, visst handlar det om en mystisk tjej och visst förekommer det skrämmande experiment.

Men ”The OA” är så upptagen med att vara gåtfull att själva utförandet verkar ha kommit i andra hand.
Mystikdimman ligger så tät att man så att säga knappt kan se handen framför sig. Det är en serie med uppdrag att vara hemlig, som knappt vill avslöja vad den går ut på ens när man har börjat titta på den.

Kort sagt handlar det om Prairie Johnson (Brit Marling, som också är medskapare); en ung kvinna som var blind när hon försvann från sitt hem för sju år sedan, men nu kommer tillbaka och kan se. Vad som hände henne under de förlorade åren vill hon inte prata om med vare sig polisen eller sina adoptivföräldrar, men efter att ha samlat ihop ett gäng missanpassade tonårspojkar, börjar hon berätta sin märkliga historia för dem.

Mycket mer kan jag inte säga. Dels för att jag inte bör spoila – men ärligt talat främst för att jag inte riktigt mäktade med att tygla min klentro tillräcklig mycket för att orka reda ut begreppen.

 
En viss nischpublik kommer att hävda att det här är otroligt intelligent television, och visst bör man applådera att Netflix använder en del av sina till synes gränslösa tillgångar till att chansa på den här typen av ”svåra serier”.

Men den här gången blev det inte speciellt bra.

 

 

 

 
På lördag tycker jag att ni ska börja titta på den delikat nattsvarta Agatha Christie-miniserien ”Och så var de bara en” i TV4. Ruggigt bra.

 

 
Drama
”Barry” (Netflix). Sevärd och sproilans ny film om Barack Obamas unga år.

Humor
”Trettiplus” (SVT). Igenkänningsfaktor som sticker genom taket.