I våras – nästan precis samtidigt som det blev en nationalsport på nätet att håna en viss juicekedjas jättelöjliga video, där ett gäng manliga ”juicers” ägnade sig åt en skrålig kukmätartävling bakom bardisken – gick SVT ut med att de skulle göra serien ”Juicebaren”.

 
Instinktivt visste man exakt vad det skulle bli för typ av serie. En bred satir över Stockholms innerstads ängsliga trendbajsnödighet i allmänhet och den spännigt grabbiga juicekulturen i synnerhet.

 
Men Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”Juicebaren” är faktiskt inte alls den serien.
Den är snarare en rätt behaglig, komisk men ändå helt rimlig skildring av ett gäng vänner och bekanta som lever i sin lilla bubbla på Södermalm. Som ses på den moderiktigt hälsomedvetna men ändå inte parodiskt hippa juicebaren där en av dem (Malin Persson) jobbar, för att älta sina små privilegierade problem och fundera högt över saker.

 

Som varför hemlösa alltid klär sig för fel årstid, hur jobbigt det är att man förväntas vara glad när man blir bjuden på drinkar runt Stureplan, om Laleh är fantastisk eller överhajpad, och hur man på ett schysst sätt kör bort en EU-migrant som förstör stadsbilden.

 
Det är en serie som driver på ett ganska mjukt sätt med sina rollfigurer – eftersom den tycker om dem.

 

En serie för invigda stockholmare – sådana som på fullaste allvar kommer överens om att ha delad vårdnad om knähunden efter en separation – att fnissa igenkännande åt, snarare än en serie för utomstående att hånflina åt.

 
Den är lätt att tycka om. Men kanske också lite för lätt att snabbt glömma bort.

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv