”Ung och bortskämd” är tillbaka, med det gamla vanliga gänget narcissistiska barn i vuxenkroppar, ute efter att provocera.
Men det är snarare deras föräldrar man verkligen är nyfiken på.

 

Ny säsong av ”Ung och bortskämd”.
Realityserien baserad på det brittiska formatet ”Young, dumb and living off mum”, som började sitt svenska liv som en katt bland hermelinerna i SVT, men nu har hittat ett mer passande hem i TV3.

Det hela går alltså ut på att ett gäng sönder och samman-curlade unga vuxna – som har blivit kvar hemma i pojk- och flickrummen i både fysisk och förståndsmässig bemärkelse – ska flytta hemifrån för en kort period, och försöka lära sig att ta hand om sig själva.

Deltagarna är det vanliga gänget.
Jättebebisar i spannet från ömkansvärda och/eller odrägliga till rena rama fullblodsnarcissisterna.

Gemensamt för dem alla är att de så uppenbart koketterar med hur de styr och ställer hemma, hur mycket av sina föräldrars pengar de gör av med och hur lata, barnsliga, fåfänga och ignoranta de är, att man måste utgå ifrån att de spelar förhöjda versioner av sig själva.

Man måste anta det. Dels för att det hela annars blir för jobbigt att ta in, dels för att presentationsfilmerna inspelade i deras hem visar beteenden så orimliga att de känns tillgjorda.
En 22-åring som ligger i sängen hemma hos mamma och bokstavligt talat skriker efter pengar är liksom en personlighetstyp man har svårt att tro att ens en mor kan älska.
Eller jo, älska kan nog förresten en mor alltid. Men stå ut med? Och acceptera?
Jag tänker att det självklara svaret borde vara ”i helvete heller”.

Och det är väl just kring detta – föräldrarnas roller, reaktioner och funderingar – som det här programkonceptet skulle kunna utvecklas. Om man faktiskt skulle vilja göra det till något mer än ett forum för provokationer.

 
Hur kunde det bli så här? Var ska man dra gränsen som förälder och vad ska man göra när man har misslyckats så totalt med gränsdragningen?

 
I slutet av varje avsnitt diskuterar föräldrarna hur deras avkommor har betett sig, vad de har gjort fel och vad de eventuellt har gjort rätt.
Men inte en enda gång i de avsnitt jag har sett har man fått höra någon reflektion kring varför deras vuxna barn beter sig som de gör och inte har lyckats utvecklas som sina jämnåriga.

 
Visst, det är inte föräldrarna det handlar om. (Curlingföräldrarnas förbannelse är ett helt annat program, som bara väntar på att göras. Kanske av SVT.) Men när de nu faktiskt ändå ställer upp och är med – utan att begära att få sina ansikten pixlade, trots att det hade varit klart befogat – hade det varit intressant med åtminstone lite självrannsakan och resonemang hunsade föräldrar emellan. Utöver att bara, som i kvällens säsongspremiär, konstatera att ungarna beter sig ”som arslen”.

 
Även om jag verkligen kan skriva under på den snabbanalysen.

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv