Fjärde gången gillt. Ännu en halvmedioker deltävling i Melodifestivalen 2017.
Dags att rädda vad som räddas kan och åtminstone säkra upp nästa års schlagerfest.
Dags att skriva kontrakt redan nu med Shima Niavarani!

Tittarsiffrorna är ungefär som vanligt, strax över tre miljoner.
Så de SVT-ansvariga kan ju, utåt sett, kaxigt säga att det är väl inget fel på årets Melodifestival. Har dock hört att i tv-huset på Oxenstiernsgatan muttras det en hel del över hur dålig årets upplaga är. Men att man nog lite grann anade att det skulle bli så.
Christer Björkmans försök att få ihop 28 slagkraftiga melodier och/eller artister är en sak, han tycks få göra som han vill. Förmodligen hoppas säkert åtminstone räknenissarna i SVT-huset att han aldrig mer ska ha turen att hitta en ”Euphoria” eller ”Heroes”, så att SVT slipper arrangera och bekosta fler Eurovision song contest-sändningar.
Och musiken är ju verkligen som den är…
I år minns jag faktiskt mer vad jag sett än hört. Bland annat en VW-bubbla cabriolet, en schaman som hade drag av Roger Pontare och en rörlig konstinstallation där Loreen ofta förgäves försökte överrösta massor av oljud.
Och då programmet är så onödigt utdraget, med omröstning på omröstning och finalklara låtar som ska sjungas en gång extra, så behövs det annat för att hålla uppe tempot.
Då krävs det ta mig fan att man har programledare och pausnummer som lyfter alltihop.
Problemet är att det inte alltid blir lyckokast som Kristian Luuk, Petra Mede eller trion Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi. Eller att man hittar en sidekick som Björn Gustafsson eller har pausnummer som Tingeling med Henrik Dorsin och de andra i Grotesco-gänget.
Tror nog att SVT-folket innerst inne anade att omaka programledartrion Hasse Andersson/Clara Henry/David Lindgren (bilden ovan) mer skulle bli som ännu mer omaka duon Anders Jansson/Nour El Refai än succé.
Särskilt med de manusförfattarna man har i år.
Var för sig är det egentligen inget fel på programledarna.
”Kvinnaböske” är en sympatisk skånsk gubbe. Dagisbarnen som tog ”Guld coh gröna skogar” till sina hjärtan, älskade sången där han sjöng om att vara en ”skåååuning”.
Clara Henry är långt ifrån Gina Dirawis genombrott, hon var betydligt roligare och mer personlig. Clara Henry är mer Marie Serneholt– och Malin Olsson-habil.
David Lindgren är den som lyckats bäst. Ett par lyckade shownummer, som det trivsamt anspråkslösa i green room under lördagens sändning, visar att han är vår nye Måns Zelmerlöw, om än lite mer präktig.
Tillsammans har det dock aldrig riktigt svängt om trion.
Vad som saknas är en riktigt bra programledare, som både är rolig, kan sjunga, kan agera, kan dansa, kan improvisera och ta folk på uppstuds, som har en jäkla personlig attityd.
Hallå, åtskilliga ansvariga för Melodifestivalen såg säkert Shima Niavaranis fullständigt suveräna insats på QX-galan, på plats eller i TV 4.
Hon borde borde vara det givna valet för att leda Melodifestivalen nästa år.
Men hon är eftertraktad på scenen, på film och i tv, så vad väntar ni på? Skriv kontrakt för nästa år direkt!

 

Gilla Tv-koll på Facebook här!