TV4 ska försöka rädda stackars svenska ”Talang”.
Taktiken verkar vara att skruva upp alla känslokranarna på max.

 

Vad ska man göra med ”Talang”?
Formatet som har gått så utomordentligt bra i så många år i både Storbritannien (”Britain’s got talent”) och USA (”America’s got talent”) har aldrig riktigt flugit på svenska.
Zara Larsson på cv:t till trots, har programmet alltid varit lite… Ska vi säga töntigt?
Ja, låt oss.

Fem säsonger i TV4. Sedan ute i kylan, tills TV3 tog sig an det för en vår och sedan släppte det lika snabbt igen.

Nu har det gått ett par år igen och TV4 gör ett nytt försök. Med nya programledare; Pär Lernström och Youtube-stjärnan Kristina ”Keyyo” Petrushina. Och nya jurymedlemmar; Alexander Bard, LaGaylia Frazier, Kakan Hermansson och David Batra.

Och nu vet ju förstås inte jag exakt vilka instruktioner som har getts till de inblandade, men känslan efter premiärprogrammet är att man har försökt att göra ”Talang 2017” lite mindre svenskt. Lite yvigare, lite sentimentalare, mycket större penseldrag vad gäller känslor, mer cirkus i jurybåset. Och massor, massor av mimik.

Alla – och nu menar jag inte bara jurymedlemmarna utan även publiken – verkar ha fått order om att göra de överdrivna ansiktsuttryckens show.
Ni vet, med den typ av totala haktapp, WTF-miner, halleluja-ovationer och darrande underläppar som passar perfekt för reaktionsbilder och ni-kan-aldrig-tro-vad-som-händer-sedan-klipp på tidningssajter och i Facebook-flöden.

Herregud, jag har sett stumfilmer med mer tillbakahållet skådespel.
Men det kanske faktiskt ÄR vägen att gå. Känslomässigt manipulerande har funkat förr.
 

 
Så vem är vem i juryn? Alla ska ju vara en typ, det är sedan gammalt.

Lite svårt att säga efter bara ett avsnitt, men att LaGaylia Frazier är där för att bidra med amerikansk soul och attityd är ju uppenbart. Högljudd, emotionell, förtjust i karlar och benägen att springa ut i publiken och jaga en marsmänniska när situationen kräver det.

Kakan Hermansson är framför allt PK ut i fingerspetsarna. Bär sin tolerans som en medalj på bröstet – men uppenbart är att den inte riktigt inkluderar alla.
Men också hon mycket stora känslor och stora ord.

Alexander Bard är Alexander Bard. Den som talar om sig själv i tredje person, tycker att han vet klart bäst, och ska sätta skräck i deltagarna. (Lex Simon Cowell.) Men som också hyllar den som hyllas bör med övertygelsen hos den som anser sig vara – och i ärlighetens namn väl faktiskt också är – juryns tyngdpunkt.

David Batra är svårast att sätta i ett fack. På förhand hade man ju honom som lustigkurren i gänget, men efter premiären känns han snarare som den sansade.
Under väckelsemötet på slutet, när den bedårande 17-åringen Ibrahim Nasrullayev sjöng ”Stad i ljus” och alla andra (inklusive programledarna) bröt ihop som om deras mammor just hade dött, var han den enda som behöll fattningen.

Inte vad producenten ville ha kanske men definitivt vad man behövde som tittare för att inte dränkas totalt i tsunamin av tårar.

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv