Hur tar man i det allra känsligaste?
SVT tar en varlig men tydlig tvåhandsfattning kring det tabubelagda ämnet självmord i ”30 liv i veckan”.

 
Självmord.
Ämnet är så känsligt och tabubelagt att media vanligtvis inte tar i det med tång. Man blir nervös bara man skriver ut hela ordet.
Men nu tar SVT i det, inte med tång utan med händerna tydligt placerade tio i två på ratten, i tredelade programserien ”30 liv i veckan”, där Anne Lundberg och Sofia Helin – båda med personliga erfarenheter av självmord och depressioner inom familjen – träffar anhöriga, överlevare och experter. För att ”döda myter för att rädda liv”.

Om den stora frågan hade varit huruvida programmet är bra eller inte, hade svaret varit ganska enkelt.
För ja, programmet är bra. Varsamt men okonstlat, tungt (när pappan i Jokkmokk grät över sin son, grät också jag) men fint, med Lundberg som den trygga programledaren som är lika delar proffsig och personlig, och Helin som den skirare närvaron.

Båda ger intrycket av att den här serien är något de behöver göra. Och de gör den med både fingertoppskänsla och rakhet.

 
En och annan plattityd slinker igenom, sms-kontakten i bild mellan programledarna känns onödig och framför allt lite irriterande planterad som påträngande stilgrepp, och visst finns det en livsstilsmagasinsestetik över det hela som kan skava i ögonen på den som tycker att den här typen av innehåll måste komma i en knastertorr förpackning för att kännas seriöst och värdigt.

 
Men – den stora frågan här var kanske ändå aldrig hur bra programmet är, utan om SVT har gjort rätt eller fel i att över huvud taget göra det.

Fel för att en gammal sanning är att man inte ska prata om självmord i det offentliga, eftersom det alltid innebär en risk för att folk som står och väger blir inspirerade att skrida till handling? Tänk väck inte den björn som sover.

Rätt för att ovanstående sanning kanske inte alls är en sanning? För att vi snarare behöver tvätta bort skamstämpeln som omger ämnet, och lära oss hur man pratar om det på rätt sätt, eftersom, som en psykiater i premiären uttryckte det, ”tystnad är det farligaste som kan omge en människa som har gett upp hoppet om att förändring är möjlig”.

”30 liv i veckan” får mig att luta åt det senare. Att börja prata om en problematik som ändå aldrig kommer att kunna tigas ihjäl känns faktiskt både rimligt och viktigt. Livsviktigt snarare än livsfarligt.

Men det vet förstås varken jag, eller du, eller SVT säkert.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv