Det krävs en fanatiker.
Det krävs historia. Det krävs tid.
Men sju avsnitt in börjar tamejfan that gum I like start to come back in style.

SPOILERVARNING! Har du inte sett ”Twin Peaks: The return” – sluta läs här

Man kan säga mycket om ”Twin Peaks” återkomst.

Den är långsam, på många sätt totalt obegriplig även för oss inbitna geeks och är helt enkelt lite för lite ”Twin Peaks”.

Jag har varit frustrerad. Inte riktigt vetat vad jag ska säga när folk frågar vad jag tycker eftersom jag inte riktigt kommit fram till det själv. För många vet ju om mitt livslånga, passionerade förhållande till denna serie. Och att direkt hylla eller avfärda känns inte värdigt.

För att beskriva ungefär hur mycket nere i Laura Palmer-träsket jag varit så var mitt användarnamn på det mesta i Internets begynnelse Garmonbozia – det vill säga majsstuvningen som symboliserar sorg och smärta, som Bob, The one armed man, Mrs Tremond och de andra livnär sig på i The Black Lodge. Un peu emo, jag vet, men ändå härligt.

Trots att det i sex avsnitt knappt gått att urskilja mycket till röd tråd har det varit en fröjd att se ”Twin Peaks” igen. Mest för att det är en sådan ovillkorlig kärlek som gör att det inte spelar någon roll om det inte är fem plus. Det är bara fullkomligt superhärligt att vistas i något som liknar den här världen – även om den lider viss brist på körsbärspaj och Angelo Badalamenti-kompositioner.

Men nu i sjunde avsnittet började det på riktigt kännas som om David Lynch inte enbart gått på ett evighetslångt tillstånd av mindfulness utan att det faktiskt KANSKE kan leda någonstans. Vi får väl se.

Så länge kan vi gotta oss åt de fem största nördhöjdpunkterna från ”Twin Peaks” första tredjedel

1. Diane möter Mr C i fängelset
   Ögonblicket när det visar sig att Diane finns på riktigt och inte enbart är det namn i diktafonen som Cooper pratat med i tidigare säsonger är ”Twin Peaks”-porr för oss töntar. Och att hon spelas av Laura Dern (Kyle McLachlans partner in crime i ”Blue velvet” och frekventa David Lynch-musan) är ren magi. Och när hennes fuck off-karaktär möter Evil Cooper/Mr C i fängelset är nog det största ståpälsögonblicket hittills i TP-comebacken.
   —-
2. Richard Horne-mysteriet
   Vem är denne magnificent douchebag? En superskurk eller ny trulig knarklangaryngling i Bobby Briggs-karaktär. Och av åldern att döma, är han Audrey Hornes son? Och vem är i så fall pappan? Är det Evil Cooper som nedärvt sin ondska. Internet spekulerar vilt. Men lever Audrey överhuvudtaget? Vi har fått veta så mycket som att hon överlevde sista avsnittets banksprängning och hamnade på intensiven. Så många frågor och så mycket hopp om att åtminstone få svar på någon av dem.
   —-
3. Dougie Jones fajt med den lille lönnmördarmannen
   Det var filmisk glädje när den lilla mannen hackade ihjäl två kvinnor med ishacka redan i avsnitt sex, men när den mentalt eftersatte Dougie Jones instinktivt reagerar och avvärjer attacken tänds ett hopp om att Agent Cooper ska vakna ur sin slöa Dougie Jones-persona någon gång. Att vi i fem avsnitt tvingats följa världens långsammaste karaktär i vardagen har ändå byggt upp en känsla att när och om han blir normal igen så kommer det att kännas desto starkare.
   —-
4. The Log Lady’s ledtråd till Hawk
   Det kan ha delvis med vetskapen att Catherine Coulson dog nyligen men när en svårt sjuk Log lady ringer och berättar vedträts nya budskap om Cooper för Hawk, vilket sex avsnitt senare leder honom fram till de sedan länge tre utrivna sidorna ur Laura Palmers dagbok triggar igång så många beröringspunkter att det var väl värt all tid.
   —-
5. Det elektriska trädet
   Det förmodligen mest galna hittills är att den lille dansande dvärgen i rött har blivit utbytt mot ett elektriskt laddat träd med ett talande hjärta, eller lunga eller livmoder eller vad det nu kan vara för något. Fruktansvärt komiskt men också helt underbart.