Sju år har gått sedan vi sist besökte invånarna på den idylliska lilla ön från Viveca Lärns romaner.
Men på Saltön intet nytt. Där talar och beter sig folk fortfarande som om de hade varit isolerade från omvärlden i flera decennier.

Men varför skulle man ha krånglat till det och plötsligt börjat göra tv-dramatik med ambitioner från den här sidan av millennieskiftet?
”Saltöns” succékoncept var redan vid premiären 2005 att andas gammal pilsnerfilm – och serien berusade omkring två och en halv miljoner svenskar med ångorna varje vecka. Det är sensationella siffror.

Så givetvis ska allt vara som vanligt.

Tobakshandlare Blomgren (Tomas von Brömssen) och hans fru Emily (Anki Larsson) har relationsproblem. Ulla Skoogs hopplösa vinkaja Johanna – som fortfarande är lika delar lömsk och korkad, och fortfarande det bästa med serien – suktar efter Blomgren. På Lilla Hunden deppar ”Kabben” (Dag Malmberg) medan Lotten (Jill Ung) surar i baren. Baskermannen (Carl Harlén) uppför sig märkligt. Någon dör. Någon blir kär. Någon stiger i land.

Bland säsongens nya ansikten finns stabila veteraner som Gunnel Fred, Claes Ljungmark och Claes Månsson. Den senare spelar en tobakshandlare från Göteborg, och hans första möte med von Brömssens Blomgren försätter mig för ett ögonblick i ett ombonat nostalgiskt tillstånd, där jag invaggas i en falsk känsla av att titta på en svensk tv-klassiker, någonstans mellan ”Albert & Herbert” och ”Yrrol”.
Och Sharon Dyall som Månssons yngre flickvän får mig att tänka på ”Varuhuset”.

Och det är väl det som är ”Saltöns” styrka. Det hemtrevliga, bekanta och genuint obekymrat omoderna.

Jag skulle inte gå så långt som att säga att det här är bra. Men alla de som älskade ”Saltön” sist, kommer att göra det även nu.
Det kan nog inte ens Glenn Hyséns inte så lysande insats i en helt omotiverad cameoroll ändra på.

 

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv