En animerad häst skåpar ut allt motstånd just nu.
Och inte bara i den tecknade ligan.
Verkligheten blir aldrig lika verklig som BoJack Horsemans universum.

Vanlig vuxenanimation bygger vanligtvis sin unique selling point genom att balansera på gränserna för vad man kan skämta om. ”Family guy” hade inte varit ”Family guy” utan sina återkommande Hitlersketcher och grannpedofilen som försöker locka hem barn. Men där exempelvis ”Family guy” stannar vid den förvisso ofta väldigt asgarvsroligt absurda humorn och där ”Simpsons” puttrar på som en gammal hemkär men mer och mer flyktig bekant, spelar en annan spelare i en helt egen liga. ”BoJack Horseman” bevisar med sin fjärde säsong att det just nu inte existerar en mer drabbande tv-serie än den om en deprimerad skådespelarhäst. Och då talar jag inte enbart om tecknat. Där andra animerade serier passerar ens medvetande så fort eftertexterna rullar lämnar BoJack ett stort hål i ens hjärta. Och att en tecknad serie där människor och djur delar värld kan framkalla sådana känslor är inget annat än makalöst.

BoJack är något så ovanligt som en Hollywoodsatir stöpt i en perfekt blandning av göteborgshumor och svart, svart vardagsrelism. När filmtitlar som ”Krill & Grace”, ”The pig bang theory” och ”The Great Catsby” bara flimrar förbi i bakgrunden eller där en självupptagen Jessica Biel (röstspelad av sig själv) skriker ”It’s UnBIELievable”) känner man en tillfredställande Glenn Hysénsk glädje. Men plötsligt är man där nere i träsket när BoJack plötsligt tvärvänder ner i en smärtsamt realistisk skildring av ensamma och olyckliga människor (och djur). Det faktum att Mr Peanutbutter är en labrador gör inte hans dysfunktionella förhållande med människan Diane desto mindre äkta.

Men säsongens riktiga käftsmäll (varje säsong innehåller åtminstone ett par jordskalv) står Princess Carolyn för. Den karriärsdrivna agenten/managern som drömmer om en familj men vid 40 plus börjar känna att tiden rinner ut, drabbas i ena avsnittet av ett missfall. Men det stannar inte där. Den riktigt bittra eftersmaken kommer i nästföljande avsnitt som berättas ur hennes dotterdotterdotter Ruthies perspektiv från framtiden. (Om du är extremt spoilerkänslig… stanna här) Ruthie håller ett föredrag om sin stora feministiska förebild – Princess Carolyn. Där och då ingjuts alltså hoppet att det förr eller senare kommer att lösa sig. Men så avslutas avsnittet med att Princess Carolyn i ett telefonsamtal med BoJack tipsar honom om sin bästa metod för att må bättre; Att föreställa sig att en släkting i en avlägsen framtid håller ett tal om din förträfflighet… och att eftersom den personen lever och kan berätta detta, så måste allt ändå lösa sig i slutändan. BoJack synar henne och säger att det ju inte är på riktigt. Princess Carolyn konstaterar då uppgivet att det åtminstone får henne att må lite bättre. Sedan kommer eftertexten. Avsnittet. Det stannar dock kvar som en kniv i magen.