”Jakten på tidskristallen” – så bra är julkalendern
av
Julkalendern: Jakten på tidskristallen
SVT1/Barnkanalen
Del 1-12
Av Oskar Mellander och Tord Danielsson, med bl a Eva Rydberg, Rikard Wolff, Monna Orraryd, Vincent Wettergren, Naima Palmaer och Felice Jankell.
Premiär den 1 december
Efter 2015 års snillrika ”Tusen år till julafton” – som var både älskad och hatad men i alla fall inte lämnade någon oberörd – och förra årets superjulmysiga helgardering ”Selmas saga”, känns 2017 som ett mellanår för julkalendern.
Sci-fi-äventyret ”Jakten på tidskristallen”, som är fritt baserat på boktrilogin ”Speglarnas hemlighet” av Erika Vallin, lär passera som en anständig men förglömlig parentes.
Asrin (Monna Orraryd), Lima (Naima Palmaer) och Max (Vincent Wettergren) är tre barn som av olika anledningar har det lite motigt, men plötsligt blir intagna till internatskolan Framtidsakademin.
Deras officiella uppgift är att studera ett extremt avancerat matematikprogram signerat professor Styregaard (Eva Rydberg) – men i själva verket behöver professorn deras hjälp med att avstyra en enorm katastrof.
Onda krafter har nämligen djävulska planerar på att stanna tiden för alltid den 23 december, och tillsammans måste de nu ta sig till universums mittpunkt, för att laga tidens kristall – och rädda både världen och julafton.
Men portalen de färdas genom är komplex, och barnen och professorn kommer hela tiden på villovägar, medan den illasinnade Amalia (Julia Ragnarsson) och hennes underhuggare dr Ruben (Rikard Wolff) kommer allt närmare sitt mål.
En del miljöer är rätt läckra, och ”Jakten på tidskristallen” har – trots den för långa startsträckan, den tämligen låga procenthalten julkänsla och skådespeleri vars kvalitet varierar – tillräckligt mycket som talar för sig för att engagera unga tittare och undvika en föräldrabaserad tittarstorm.
Eva Rydberg är lika bra som förväntat som excentrisk professor, det är fint att se Rikard Wolff i en värdig sista roll, och birollsgalleriet är välfyllt med underhållande kufar. Som David Wibergs vaktchef, Erik Johanssons svengelsktalande Hank Eastwood och den publikfriande lilla roboten Gorbi. En figur som, likt mycket annat här, flirtar med ”Stjärnornas krig”.
Men någon plats i julkalendrarnas hall of fame blir det ju knappast för den här faktiskt lite långrandiga historien.
Knappa tre plus, avrundade uppåt på grund av välvilja i juletid.