Det är dunkelt, långsamt och oglamoröst.

Just därför är ”Wolf Hall” (SVT1) så oemotståndligt fascinerande.

För den som orkar hålla sig vaken genom ”Engelska antikrundan” och diverse repriser döljer sig en riktig tv-diamant i sommartablån – numera Emmy-nominerade BBC-bakelsen ”Wolf Hall” baserad på Hilary Mantels succébok. Tudor-erans dramatik och Henry VIII:s maktspel och brutala kvinnokarusell har skildrats i många former tidigare, men här ligger fokus på smedsonen Thomas Cromwell och hur han blev kungens närmaste man.

En stor del av ”Wolf Halls” styrka vilar i Mark Rylance skickliga händer. Som Cromwell tar han minimalistiskt skådespeleri till en ny nivå, den stoiska tår han fäller när dottern dör är ett stycke tv-magi. Det uttryckslösa ansiktet, de ledsna ögonen, den arbetande hjärnan. Huruvida han är något så simpelt som en sympatisk huvudperson känns helt irrelevant.

Med osentimental intelligens lyckas han parera kungens (Damian Lewis) känslostormar, gigantiska ego och vidskepelse. Snart har han stor makt, men även många fiender. Det är ett intrigspel där minsta felsteg kommer bestraffas brutalt. Det är också en tid där folk dör som flugor i feber-epidemier, krig och barnsäng, men närheten till döden gör dem knappast immuna mot småaktiga känslor.

Det ligger en fuktig, mörk och smutsig känsla även över det jämförelsevis lyxiga hovlivet. Eftersom dagens starka lampor inte existerar utspelar sig mycket av dramatiken i dunkel belysning.

Men den bästa realismen är alltid lite skruvad, precis som verkligheten. I ”Wolf Hall” kan det handla om märkvärdiga bilder, som när Thomas More (Anton Lesser) under ett samtal med Cromwell bär en stor kanin i famnen. Eller extraordinära repliker, som när Cromwell försvarar sin utrensning bland rika, mäktiga och ibland hycklande munkar:

– Det är ju knappast som att apostlarna brukade hålla på och tafsa på varandras ballar.

I kväll ser jag Netflix nya, omtalade skräckiskomedi ”Creep” av originelle Mark Duplass.

Ha!

Bandets stickade tröjor i den repris av ”Allsång på Skansen” från 1992 som SVT visade som hyllning till nyligen avlidne Bosse Larsson. Se och konstatera hur mycket tv förändrats på 23 år.

Gah!

Något som inte förändrats: De enorma mängderna gammal skåpmat i sommar-tablån.