Ibland är det en hårfin gräns mellan gedigen brittisk tv-kvalitet och känslan av att det här kommer att sluta som obligatorisk filmvisning på högstadieskolor inför väldigt opeppade tonåringar.

Redan som barn måste William Shakespeare ha kommit kontakt med kunglighetens prakt och hänförts av den. Det tror litteraturvetaren Stephen Greenblatt som i bästsäljaren ”Will in the world” skriver att barnet kan ha kommit nära Elizabeth I vid ett tillfälle redan då.

I vuxen ålder förstod Shakespeare mörkret bakom allt kungaglitter och skrev pjäs efter pjäs där han frossade i blodig maktsträvan. Lagom till OS i London 2012 tillverkade BBC första omgången av ”The hollow crown”, en miniserie med fyra långfilmslånga avsnitt. Varje del täckte en hel pjäs av Shakespeare med fokus på hans historiska dramer –  ”Richard II”, ”Henrik IV” (del I och del II) samt ”Henrik V”.

Lika stjärnspäckad och majestätisk är den andra omgången, nu om 1400-talets Rosornas krig. Min tv-kväll började med att jag tog igen förra lördagens ”Henrik VI”, som förberedelse inför andra delen som SVT2 sände senare i kväll.

Med andra ord fick jag mig till livs sammanlagt fyra timmars maktspel. Trots ambitionerna måste jag säga att ”The hollow crown” inte tjänar på binge-tittande.

Varje gång vi blir lite exalterade över nya Shakespeare-filmatiseringar beror det på någon form av fräschör. På 90-talet blåste Kenneth Branagh liv i de gamla komedierna och tragedierna. Senast vi såg ”Macbeth” på bio, förra året, kunde vi njuta av Michael Fassbenders och Marion Cotillards starka insatser samt regissören Justin Kurzels bloddrypande, mörka visuella stil.

Men ”The hollow crown” känns pliktskyldig. Skådespelarna är strålande och miljöerna duger. Men det är filmat på ett lite platt och oinspirerat sätt där pjäserna flyter samman. Det får en att tänka ”det här kommer skolbarn att plågas med på lektioner”.

Nåja, Benedict Cumberbatch dök upp i kväll som Richard III. Det rörde ju om i grytan i alla fall.

I morgon ser jag ”Den våldsamma vilda västern” (SVT2).