Hahahahahahaha.
Oj,oj,oj,oj.
Jösses, vilken smörja.
Oj, förlåt. Ursäkta mig.
Det var bara jag som såg de första avsnitten av ”Svartsjön” (TV3).
Herrejävlar, vilken soppa. Man tror knappt sina ögon.
Var ska jag börja? Med storyn?
Okej. Vi gör så.
1990-tal. En hel familj mördas på ett avlägset fjällhotell.
Nutid. Rik svensk spoling med dansk flickvän vill köpa mordhotellet och öppna det igen. Spolingen tar med sig en skara internationella vänner till denna skumma plats. (Detta är ju en skandinavisk samproduktion, så den svenska rikemansungens bästa polare kommer förstås från både Norge och Danmark. Inga konstigheter.)
Men skiten träffar fläkten. Ortsbefolkningen är en skoteråkande version av ”Den sista färden”-skummisarna. Det är något läskigt i källaren (förstås). Det hörs skumma ljud om nätterna (naturligtvis). Tjejen med psykdiagnos slutar ta sina piller utan att tala om det för sina kamrater (of course). Dörrar smäller igen av sig själva (självfallet).
Ja, ni fattar. ”Svartsjön” är ett smatterband av trötta klichéer. Till sist sitter jag och undrar om det var avsiktligt. Att det i själva verket är en komediserie man försökt göra?
Man har tagit varenda klyscha i skräckfilmsboken (det kåta paret som ska nuppa precis hela tiden, den vackra men hotfulla naturen, det dunkla gamla hotellet) och tryckt gaspedalen i botten. Det är förbluffande tondövt och nästan imponerande korkat. Som en bakfylleblandning av ”The shining” och ”Utan trosor i Tyrolen”.
Det enda som räddar ”Svartsjön” är, otippat nog, en komiker. Henrik Schyffert visar sig vara ett riktigt klyftigt val av skådespelare här. Som den avdankade gamla snuten Broman ger Schyfferts medverkan en sargad, sjukpensionerad pondus till den i övrigt unga kalkonensemblen.
Svartsjön kan säkert fungera riktigt bra – för den som aldrig sett en enda skräckfilm i hela sitt liv. För oss andra är den en svåruthärdlig kalkon. Men goda skratt förlänger ju livet, sägs det.