På söndag är det premiär i AMC för den sjunde säsongen av ”The walking dead”. Dagen efter visas avsnittet i Sverige i Kanal 9 och på Dplay Premium.

Spänningen är förstås olidlig. Vem i kärntruppen var det som nya storsvinet Negan (Jeffrey Dean Morgan) dödade med sitt taggtrådsbaseballträ Lucille i förra säsongsfinalen?

 
Well, jag vet nu, eftersom jag har sett säsongspremiären ”The day will come when you won’t be”. Och eftersom varken ni, Kanal 9 eller AMC vill veta av några spoilers säger jag bara att min reaktion först var ungefär så här ”okej, hen alltså” och sedan, ett litet tag senare, ”WHAT? HEN! NEEEEJ!”.
Att tolkas hur man vill.

 
I övrigt är säsongspremiären, inte helt oväntat, en gruvlig affär. Men inte på samma bombastiska sätt som den förra, som ju var tv i enorm skala, med fläskiga masscener och en zombieparad av sällan skådat slag.
Här handlar det snarare om något av en känslomässig massaker.

 
Negan och Rick spelar huvudrollerna, och man drar ut ganska länge på det stora avslöjandet. I nästan en kvart är vi i dimman – både bildigt och bokstavligt talat – medan Negan leker med Rick ungefär som en katt leker med en råtta.
Rick och hans stympade gäng befinner sig i hans våld nu, och situationen verkar hopplös. Känslan är att spelreglerna är helt andra från och med nu.

Man får utgå ifrån att gänget slår sig fria/tar över på ett eller annat sätt – som de brukar göra. Men hur är den stora frågan.

Den nya karaktären Ezekiel (Khary Payton) och hans tiger Shiva syns inte till. Än.

 
Första intrycket är starkt – ”The walking dead” gasar på i fin form utan tecken på begynnande flint och ölmage.

Säsongspremiären får fyra stycken Rick Grimes.