Margaret Atwoods dystopiska roman ”The handmaid’s tale” (”Tjänstekvinnans berättelse”) från 1985 har blivit tv-serie.
Resultatet är inte bara den amerikanska streamingtjänsten Hulus solklart starkaste originalserie hittills. Och inte bara det häftigaste du kan se den här högkvalitativa våren, trots hård konkurrens från sprillans nya säsonger av mästerverken ”Veep” (HBO Nordic/C More), ”Fargo” (HBO Nordic) och ”Line of duty” (SVT). Utan också en av de absolut, absolut, bästa nya serier vi har sett de senaste åren.

I en dystopisk nära framtid har kristna fundamentalister tagit över makten över det som brukade vara USA, och bildat den teokratiska, strikt hierarkiska militärdiktaturen Gilead. I den är mänskliga rättigheter djupt begränsade, och framför allt kvinnors rättigheter är i princip helt raderade. Kvinnor är nu statens ägodelar, och de få av dem som fortfarande är fertila i denna miljöförstörda skräckvärld tvingas in i sexuellt slaveri hemma hos den styrande klassen, för att bära barn åt Gileads högdjur och deras ofruktsamma fruar.

En av dessa ”handmaids”, alltså livmödrar på två ben, är Offred (Elisabeth Moss), som lever i ett helvete hemma hos Commander Fred Waterford (Joseph Fiennes) och hans hustru Serena Joy (Yvonne Strahovski). Offred brukade heta någonting annat, men det namnet är förbjudet nu, precis som nästan allt annat.

Men Offred har varken glömt sitt riktiga namn, sitt tidigare liv, eller den make som sköts ihjäl och den dotter som togs ifrån henne när de försökte fly landet under revolutionen. Och medan ett enda fel ord till fel person kan få henne dödad, avslöjar hennes berättarröst hennes verkliga tankar och känslor, medan spridda tillbakablickar långsamt fyller i en fasansfull bakgrundshistoria.

 
”The handmaid’s tale” är en brutal, bisarr, visuellt slående och nästan svåruthärdligt laddad, intensiv mardrömshistoria, som känns än mer oroväckande mot bakgrund av de inskränkningar i kvinnors liv, hälsa och bestämmanderätt över sina egna kroppar som vi vet att religiösa fundamentalister och misogyna hycklare just nu sitter och knåpar på. I USA, men även på fler håll. Inte så långt ifrån dig och mig.

 
Elisabeth Moss är ett under i den här serien, en kamelont som i ena sekunden är en grå mus som gör sitt bästa för att smälta in i tapeten, för att i nästa växla över till ilska, sorg, humor och beslutsamhet att överleva.

 
Den här skrämmande feministiska dystopin är bitvis prövande att se – men det vore skandal att låta bli. Eftersom det är årets sannolikt bästa serie.
Och ganska garanterat den viktigaste.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv