SVT har ett fläckigt förflutet med dejting-tv.
Men med ”Första dejten” verkar de äntligen ha träffat rätt format.

 

Dejtingprogram är ett svårt fack, och allra svårast att få till en fungerande relation med genren har det kanske varit för SVT.

”Kärlekskoden” var ett misslyckat försök med att klistra en vetenskapsetikett som något sorts public service-alibi på vad som i princip var kvalificerat trams.
”Gift vid första ögonkastet” är inte bara ett befängt format som med fog har kritiserats av många – inte minst av deltagarna själva – utan har även, trots en himla massa experter på ditten och datten, ett katastrofalt cv vad gäller lyckade matchningar.
Och ”Tro, hopp och kärlek” är ju egentligen bara en lite tråkigare variant av TV4:s ”Bonde söker fru” och TV3:s ”Ensam mamma söker”.

Men pass på för ”Första dejten”, som har premiär i SVT i kväll och faktiskt inte alls är ett givet fiasko.

Formatet är brittiskt från början, och går ut på att singlar (som till skillnad från de i ”Gift vid första ögonkastet” faktiskt känns rimligt matchade) träffas på en första middagsdejt på en restaurang som är riggad med fjärrstyrda kameror, som närgånget fångar fumlighet, nervositet, blickar, trevande samtal – och desperata flykter till toaletten.
När middagen är över får paren sedan svara på om de vill träffas igen eller inte.

Det låter okomplicerat och det är det också, vilket är till programmets klara fördel. Inget ”vetenskapligt” sniffande på gamla t-shirts, inga blindvigslar, ingen utslagningsprocess. Bara det hederliga gamla konceptet mat, vin, ett bord och två stolar.

På restaurangen – som känns som inlindad i bomull och ger mig julkalendervibbar, kanske mycket tack vare den ackompanjerande mysmusiken och Figge Norlings trygga berättarröst – finns den alldeles särdeles italienske hovmästaren Fosco och tar emot med massor av amore, och den vänlige, inkännande bartendern Daniel som blandar drinkar åt de som behöver dem bäst.

Vi får se scener som spänner över hela skalan, från det omedelbara, trygga och självklara klickandet till det gruvsamt genanta. Men produktionen känns hela tiden varm och genuint välmenande, så man behöver aldrig riktigt krevera bakom sin skämskudde.
Och en annan uppenbar styrka är spännvidden på deltagare.
I första programmet får vi bland annat följa mötena mellan två troende, en änka och en änkling, två lätt parodiskt typiska personliga tränar-typer och två mycket speciella unga homosexuella män med den allra mest underhållande typen av dålig personkemi.

Det känns som att SVT äntligen har hittat den rätta i dejting-tv-djungeln.

 

 

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv